Inger, eller Emma som alla kristinebergare kallar henne för, är områdets lilla tomtemor som alltid, alltid ställer upp! Dessutom är hon hundtokig, extremt hundtokig och det är vad denna intervju kommer att handla om. Under sina 77 år har hon endast varit hundfri under väldigt korta perioder.
– Jag har alltid haft hund känns det som. Redan när jag föddes fanns det en hund i familjen, en söt liten foxterrier. Det var min bästa kompis under krypa och gå tiden. Sedan skaffade familjen en New Foundland och den fanns hos oss ända tills jag flyttade hemifrån 22 år gammal, berättar Emma.

Flyttlasset gick från Oskarshamn och ett liv på en vacker bondgård började så sakta ta form. Genast skaffade man en Collie som tragiskt blev påkörd av en budbil när Emmas båda barn var fyra och fem år gamla. Chauffören tog hårt vid sig av barnens tårar och erbjöd familjen en liten Schäfer i gåva. Emma, som bestämt sig för att aldrig mer skaffa en hund då sorgen alltid blev så jobbig, gav med sig och snart sprang det en ny hund på gården. Längtan till Oskarshamn började mer och mer göra sig påmind och 1960 gick flyttlasset åter till Oskarshamn. Tyvärr en omställning som inte alla i familjen klarade av och en kort tid efter flytten lämnades familjens Schäfer vidare som vakthund.

Emmas föräldrahem finns i Mockebo och just närheten till djur och natur är något Emma alltid har uppskattat. Att sitta på en stubbe i skogen och lyssna på fåglarnas kvitter eller på en klippa vid havet och lyssna på vågornas skvalp är livskvalitet. Som ung började Emma jobba på Oskarshamns sjukhus och det var någonting hon fortsatte med under hela sin aktiva yrkeskarriär.
– Det fanns ingen anledning för mig att ens se mig om efter något annat. Jag trivdes så otroligt bra med mitt jobb. Kamraterna, arbetsuppgifterna, att få sitta ner och prata med våra patienter och lyssna på alla fantastiska livshistorier. Tyvärr blev min syster allvarligt sjuk och jag valde att ta hand om henne och vårda henne i hemmiljön. Annars hade jag säkert terroriserat avdelningen med min närvaro fortfarande, berättar Emma med ett leende.

Så kom då kärleken i maken Bengt och 1975 var det officiellt att de var ett par, Emma hade äntligen bestämt sig och 1980 gick Bengts flyttlass från Stockholm till Emma här i Oskarshamn. Den 10 mars 1986, på Olof Palmes begravning, gifte de sig sedan borgerligt. Bengt, som bara varit hundägare lite sporadiskt, hade lite svårt att dela Emmas hundintresse till en början. När han sedan blev intresserad av jakt blev det annat ljud och ganska omgående skaffade familjen en, enligt uppfödaren, suveränt duktig jakthund med underbara gener. Det gick väl så där förklarar Emma.
– Molle var en blandning mellan beagle och hamiltonstövare och visade sig vara en misskött hund som levt sitt liv fastbunden vid ett element i hallen. Han älskade doften av hare men det var oftast inte det som skulle jagas så den mesta tiden gick åt till att hitta honom när han dragit till skogs efter en liten harpalt.

Många hundar har passerat
Hunden Molle blev bara fem år gammal och snabbt därefter åkte familjen till Vassmolösa för att bara titta på ett par urgulliga drevervalpar. Med hem i bilen satt sedan Raja, familjens nästa jakthund. Sedan följde MissMe som var en mellanschnauzer och de två blev bästa vänner under 12 och ett halvt år innan de båda tvingades avlivas 2005. Sedan var det dags igen! Ingen mer hund skulle få komma in till Emma och Bengan då sorgearbetet efter de båda livskamraterna tog längre tid än de både kunnat tro. Lånehunden Rufsi, som de fick ”låna” av en god vän, fick dem att skynda på sorgearbetet men när hon också blev tvungen att avlivas i hemmiljön efter akut diskbråk blev beslutet om att aldrig mer skaffa hund förverkligat.

I alla fall tills barnbarnet ringde om söta taxvalpar som hon hade sett i tidningen. Kort därefter hade barnbarnet Josefine fixat fram all nödvändig information och en tid senare anlände så familjens lilla bebis, taxen Murre, som idag har hunnit bli 3 och ett halvt år. Emma berättar vidare.
– Att vara hundägare här i Kristineberg är helt perfekt. Vi har vår uteplats där han kan vistas, kärleksfulla grannar som tar med honom ut på långa promenader, en veterinär som alltid ställer upp och en affär som har allt det man behöver som hundägare. Det pratas mycket om problem med hundbajs och så och det måste alla bli bättre på. Det är inte acceptabelt att man skall behöva plocka hundbajs i sitt land eller på barnens lekplatser för att folk tycker det är äckligt att plocka upp eller saknar hundpåse.

Emma och Bengts beslut om att sälja huset och skaffa lägenhet hos Byggebo i Kristineberg har de aldrig ångrat. För tolv år sedan gjorde de slag i saken och flyttlasset gick till Ingenjörsvägen. De är rörande överens om att det är här de kommer att bo så länge de får.
– Vi trivs utmärkt. Härlig uteplats, vänliga människor, goda grannar och snyggt och rent. Eftersom vi gillar att pilla lite och vara i trädgården är vår lilla gröna oas perfekt för oss. Det enda man kan sakna är en bankomat, säger de båda.

Under hela vår intervju med vår profil har jag suttit och försökt hitta tråden mellan namnet Inger och smeknamnet Emma utan att hitta den. Frågan är därför oundviklig.
– Det kommer från min systerson som när han började lära sig tala för 50 år sedan på något konstigt sätt, när han skulle säga mitt namn, alltid fick ur sig Emma. Och så har det fortsatt, besvarar Emma min nyfikna fråga.

Det är dags att lämna vår nya kristinebergsprofil. Om du passerar Emma och Bengans veranda och är sugen på en kopp kaffe och bara snacka en stund om hur bra det är att bo i Kristineberg så är det bara att kliva in. För det är få som trivs så bra i sin lägenhet i Kristineberg som Emma, Bengan och Murre gör.

Fakta

Namn: Inger ”Emma” Gustavsson
Ålder: 77 år
Familj: Maken Bengt, tre barn, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn samt hunden Murre
Fritidsintressen: Släktforskning, historia
Favoritresemål: Gran Canaria
Drömresemål: Rom för dess fantastiska historia och arkitektur
Äter helst: Plankstek, isterband, stekt strömming och annan fisk i olika former
Äter inte: Jag har inget jag inte äter. Jag fick lära mig att tycka om allt som barn.